projekt
Under 1970- och 80-talen kom mycket kritik mot biståndet
till utvecklingsländerna i Tredje Världen. Kritiken var att bi-
ståndet var utformat för givarna mer än mottagarna. man
skickade produkter som inte kom till någon nytta och som
ofta bara blev liggande till ingen nytta.
Denna syn på projket är nu högsta mode i Sverige i allmän-
het och i idrotten i synnerhet. Stat, kommun och sitiftelser
ger pengar till väl formulerade projekt. Poängen med dessa
är att de skall vara tidsbundna.
Konskekvensen blir att en grupp människor livnär när sig på
att formulera projektbeskrivningar mot en viss procent på
projektets budget. det handlar om massa yta och mindre om
innehåll.
Projekten är till sin natur mer eller mindre fantasifulla. I fanta-
sin kan man ju göra vilka målbilder som helst.
Makten lutar sig tillbaka nöjda med att man pytsat ut lite allmosor
till de fattiga. Projektledare är nöjda över att få pengar och göra
lite grejer för sina CV:n. Längst ner står en stor grupp killar och
i ännu högre grad tjejer och undrar vad som händer, eller rättare
vad som inte händer.
När biståndet fungerade var ju när befolkningen själva fick utfor-
ma sin verksamhet och likadant kan man se att vad förorten be-
höver är bestående föreningar och klubbar som existerar över
lång tid. Föreningen/klubben skall finnas som en markör i när-
samhället. Alla skall känna till det. Det skall vara bemannat så
att man alltid skall kunna gå dit.
Vi behöver stöd till levande klubbar och föreningar. Vi behöver
människor som skall vara där. Så många unga som idag skick-
as till det ena meningslösa 6-månadresprojektet efter det andra
skulle här kunna utbildas och göra skillnad.
Då kanske vi skulle bryta trenden och återgå till tiden då man
hade lite möten och mycket verksamhet istället för idag då vi
har mycket möten och lite verksamhet.