Olika nyanser av samma sak
Jag har sedan i våras tränat en grupp tjejer i syfta att
få igång våran flickverksamhet. Vi är duktiga på senior-
sidan men har haft under flera år problem att få igång
tjejer. Det är ett nationellt problem i socioekononomiskt
svaga områden att etablera tjejlag. 10 % av tjejer i des-
sa områden är i kontakt med föreningsidrrotten och allt-
så finns 90% utanför.
Inga barnkonventioner eller Diplomerade föreningar kom-
mer att åtgärda problemet. Snarare tvärsom. De som syss-
lar med BK och DF finns i etablerade föreningar där man
små problem.
I vilket fall många av mina tjejer har aldrig spelat fotboll
innan vilket gör att nivån inte är särsklit hög. Vi är på ni-
vå att lära grunder och regler.
I förra veckan var lagen ojämna och det ena laget ledde
med typ 10-0 och jag skulle just blåsa av för att byta lag
då det mållösa laget gjorde mål. Inget konstigt med det.
Dock, hon som gjorde målet stämde upp i en glädjedans
av sällan skådat slag och hon ropade: det var första gång-
en jag gjorde mål!
På andra sidan har vi vinterträning med juniorerna. Det är
stor trupp. På pappret har vi 61 spelare. Till träning mellan
30 och 40. Nivån hyfsat. Vi har under året lyft fyra spelare
till vårat A-lag i Div 3.
Laget är ojämnt och även om vi till viss del implementerat
en spelide som innebär bollinnehav, passningsorientering
och hög press i försvar så faller vi hårt ibland. I huvudsak
är problemet att spelarna ännu lever i gårdsfotboll och skall
dribbla i parti och minut. Inte sällan skapas större engagemang
runt en dribbling är ett mål.
Förra veckan spelade vi mot Sävedalen och vann med 4-2
och spelat fungerad bra. Jag var nöjd och glad.
I förrgår mötte vi Älvsborg och det blev totalt mörker som
resultat. Vi förorade med 10-0.
Även om det långsiktiga är grunden tar sådana förluster
hårt på motivation och koncentration.