Sunderland
1973 när jag satt och tittade på Tipsextra var det en speciell
dag. Det var dags för FA-cupfinal. I Sverige då som nu anses
FA-cupen vara större än våran egen Svenska Cupen.
Utgången var given. Leeds som var kanske Europas bästa lag
skulle möta ett bottenlag i vad som idag är Championship. I
Leeds fans bara landslagsmän allt från Madeley, J Charlton,
hunter över Martin Peters, Lorimer och bröderna Gray. Jag
visste inte namnet på någon i Sunderland.
Leeds pressade på och Sunderland slog ifrån sig under hela
matchen. I Sunderlands mål stod en spelare som skulle bli
en husgud Jim Montgomery vilken gjorde sin livs match och
höll nollan åt laget. Så i 78:e minuten slog Ian Porterfield
till och gjorde lagets enda mål. Sedan dess har Sunderland
varit mitt lag. Jag hade under många år ett skrivbord egen-
händigt målat i rött och vitt.
Med åren har mitt intresse svalnat och inte ens under bättre
perioder i PL följde jag laget.
Så slänger Netflix upp en dokumentär om laget och det var
jag ju bara tvungen att se.
Den handlar om säsong 2017-18. Laget har degraderats från
PL och skall spela i Championship och målsättningen är klar.
Serien skall vinnas och laget skall åter till PL:
Vi får följa säsongen som går genom sportchefen, klubbperso-
nal, tränare, spelare och särsklit fansen.
När klubben degraderades försvann ca 600 miljoner från bud-
geten. 85 personer avskedades. Organisationen slimmades.
Innan första fönstret stängs jagas det spelare och det in till bok-
stavligen sista minuten.
Då det är en särskild dimension att följa serien utan att veta hur
det går skall jag inte spoila det här. Det är spännande i sig.
Det går dock inte så bra som man tänkt sig och det är intressant
att följa en sportchef och en tränare som hela tiden måste vara
positiva till de alltid följande kamerorna. Spelarna är delade i de
som tänker att kämpa ännu mer till dem som känner sig svikna
och börjar att skylla på styrelsen och tränaren. Det sistnämnda
händer så gott som alltid i kris på vilken nivå man än befinner
sig. Det dåliga måste skyllas på någon eller några andra. Få är
de som ställer sig upp och tar ansvar. Också det närmast en
mänsklig lag.
Det är oerhört väjgjort och man kommer nära alla de som agerar.
Som när tränaren möter en supporter efter match och den sena-
re är så förbannad och vräker ur sig skit. Tränaren tacklar det
diplomatiskt ända till supportern ger sig på hans barn. Då brister
det.
Jag tippar att man skulle kunna visa detta för vilken organisation
som helst, men för en fotbolsklubb blir det särskilt intressant.
Även om det skiljer några miljarder emellan oss i budget finns
det ju krismoment som verkar vara allmänna.
