Zlatan och de andra
Under 90-talet startade en diskussion om att etnicitet
var ett hinder för att utvecklas i svensk fotboll. De som
utmärkte sig var sådana som Liston Söderberg. De an-
såg att den icke-nordiske hade kulturella problem med
den svenska modellen. IFK blev utpekat att vara en klubb
för bara svenskar.
Det fanns ett fog för den kritiken. Om man stack utanför
i IFK hade man det svårt men med tiden har ju det för-
ändrats och klubben har ju arbetat intensivt för att bli av
med bilden av att de skulle vara en klubb för bara "sven-
skar".
Innan Zlatan fanns ju också en sådan bild av landslaget.
Men med tiden kan ju bara konstatera att det förändrats.
I mitt tycke fick Zlatan med sig en spelare som Zengin som
aldrig borde varit med och som fick stanna för att Hamren
inte vågade annat. Durmaz och Olsson har fått flera chan-
ser och inte tagit dem.
I en större kontext kan man fråga sig om Zlatan haft en posi-
tiv effekt för unga spelare med utomsvensk bakgrund. Många
gånger har jag själv sett hur unga spelare antagit ett attityd
för atte efterlikna Zlatan men som inte haft den minsta talang
och sedan när de fått till sig att de måste skärpa sig och för-
bättra sig har de bytt klubb. Klubbbytarna är överrepresenter-
ade bland invandrarkillar och många gånger söker de en gen-
väg och självklart misslyckas de.
Det finns bara en Zlatan. Han är unik. När han uppmanar till
efterföljd lurar han unga killar som mer haft att tjäna på det
kollektiva där de haft vinst av att delta för att må fysiskt bra
och skapa sociala kontaktnät, istället för att nära en menings-
lös dröm att bli en Zlatan.