Varför?
Jag fyllde sextio år för två veckor sedan . Till vardags brukar
ju gränsen för att bli gubbe gå vid den åldern. Jag har tränar
lag sedan 1989 då jag började med P84 i Backa IF. Som så
många andra ledare började jag med min son. På den tiden
det begav sig var jag starkt influrerad av Drillo Olsen i Norge.
Alltså om man inte hade gjort ett avslut inom tre passningar
kunde man lika gärna skänka bollen till motståndaren. jag
hatade av någon anledning Laban Arnesson och hans mer
systemorienterade och passningsinriktade fotboll.
Mina första år var mer inriktade på resultat och även om vi
i laget lät alla spela lika mycket sved det i själen att inte få
ställa upp med det bästa vi hade.
Så blev de tretton år och fick spela 11-manna och borta var
tanken att alla skulle spela lika mycket. Fyra år tidigare hade
jag startat upp P88 så nu var det två lag på banan.
Sakta började jag också ändra min inställning till hur fotboll
skulle spelas. Från Drillo gick jag i princip till hans motsats
Cruiff. Ajax hade ju sedan tidigt 70-tal varit mitt favoritlag och
deras totalfotboll var ju en fröjd för öga och själ.
Nu blev det passningsorienterat och bollhållande.
Från slutet av förra seklet blev det min uppgift att starta upp
6-årslagen i klubben- På det fick min dotter för sig att hon
skulle spela och om jag inte körde igång ett tjejlag skull hon
rymma.
2002 körde jag igång P96 och då jag lämnat ifrån mig P84 och
sedan även P88 kunde jag fokusera mer på dem.
2002 var vi på träningsläger med P88 till Lloret del mar.utanför
Barcelona. Det var superresa och läger men det var sista gången
jag spelade fotboll själv. Någon spelade in tränar och föräldrarna
mot barnen. Min upplevelse var att jag hade det mesta kvar i kropp-
en. Jag kände hur jag flög fram. När jag sedan fick se filmen insåg
jaf att mitt liv som spelare inte bara var slut det var massförintat.
För övrigt kan man lära av att filma. När vi spelade Gothia Cup för-
sta året med P84 spelade Benny in oss. När han sedan spelade upp
filmen frågade jag honom vem i helvete det var som skrek så förbann-
at. Det var jag. Det var inte min upplevelse. Jag fick ändra mig.
2010 kunde jag ta en halvtidstjänt i klubben som jag haft sedan dess.
Man kan ju fråga sig vad det är som driver på att gå upp till planen i princip
varje dag, varje kväll och varje helg. Det enkla svaret är att det nästan alltid
är kul att träna. Det är en utmaning att få en träning på sex spelare eller 36
att fungera. Den värsta frågan att få är: hur mycket är det kvar på träningen?
Det är intressant att roligt att följa smågrabbar från sex år till vuxen ålder och
se att för de allrat flesta går det bra och nu börjar ju spelare som jag haft droppa
in med sina egna barn.
Processer.
Men jag undrar över framtiden.
Vem kommer att lägga en stor del av sin vakna tid på planerna för en halvtids-
lön. Det går ju inte ens att leva på. Rent fysiskt fungerar det ju men jag börjar
känna att gränsen snart är nådd. När jag var som värst hade jag ett heltidsarb-
ete i omsorgen, en halvtid i skolan och fotbollen utan ersättning. Det gick.
Men frågan är om vi nått vägs ände med den ideelle ledaren?
Om man inte ser över detta kommer fotbollen att bli ett överklassnöje i våra
vita förorter och i gettona kommer på sin höjd någon akademi att köra sönder
ungar i tidig ålder.
När vårat A-lag i år spelat i Div 2 slås jag av skillnaden till andra lag.
Alla betalar sina spelare och har budgetar på 4,2 till några hundratusen i spelar-
arvoden. Vi har 0kr.
Alla lag är ihopköpta. Vi är hemvävda.
Vad lämnar det oss in i framtiden.
Klubbar blir helt beroende av sponsorer.
Den med mest pengar kan köpa bäst och prestera.
Men vem vill se sådant.
Om vårat lag bara var spelare utanför Backa varför skulle jag då ens vara
intresserad av att titta?