Varför håller man på? Del 1.
Under senaste åren har en förändring skett i synen på
fotboll och vad den är till för. Från 80-tal och framåt fanns
en ganska stor samsyn på att breddidrotten var till för att
så många som möjligt skall hålla på så länge som möjligt.
Hela tiden fanns och i allra högsta grad finns ett elitspår
som i måna stycken är inhumant och inte sällan bara dumt.
Jag som är verksam i en breddförening har under mina 35
år som ledare sett 5 stycken spelare komma till Allsvenskan
och/eller fått en professionell karriär utom lands.
Sålunda de flesta som tränar i vår förening kommer inte att
försörja sig på fotboll. Då är det märkligt att vi skall fokusera
på just dessa, borde man inte istället ha fullt fokus på den
förkrossande majoriteten av spelare som inte kommer att lyck-
as på de stora arenorna? Borde man istället för utveckling av
det rent inskränkta fotbollsmässiga fokusera på kondition och
välbefinnande?
Vad har vi för nytta av skrikande och gapande ledare och för-
äldrar som ryter efter tabeller och tidiga utslagningar?
Vad har vi för nytta av ledare och föräldrar som bara ser seg-
rar som måttstock på framgång?
Hur tänker man när man har en verksamhet som berör tusentals
men som bara skall fokusera på lyckan för en handfull?
I Göteborg har vi nu fått en grupp föreningar och ledare som åter
tagit som sin uppgift att satsa tidigare på barn och särskilt viktigt
är då att man får tidiga framgångar vilka kräver tidiga toppningar
och kanske också tidiga resultat. Vissa fåntrattar försöker dölja
vad man gör genom att kalla sina lag för höghastighets- respek-
tive låghastighetslag.
Den stora konsekvensen av detta är att breddlag som väljer detta
och får tidiga framgångar kan få ögonen på sig och snabbt erbjuds
de båsta i detta toppade lag plats i elitlag. Få får chansen och de
som inte erbjuds möjligheten lägger ofta av. Inte sällan blir det
stora bråk i gruppen där alla har trott att de skall bli stjärnor.